”Hon skulle ha hetat Jacquline, men det blev jag som fick heta det istället”, tänkte jag och gick in till kyrkogården. Jag slog mig ned vid graven som så många gånger tidigare. Jag lade ett knippe ljung där och tittade mig omkring för jag hörde fotseg. Jag fick syn på den galna damen som alltid sprang omkring på kyrkogården när jag var där.
”Du måste lyssna. Själar möts, försvinner. Behövs. Halsbandet… Sjöarnas rike finns. Alla du saknar finns… Berget vid sjön…” svamlade den galna damen igen. Jag suckade och skrek sedan ”LÅT MIG VARA IFRED DIN GALNA KÄRRING!”
Det var det ända som verkade funka på henne. Hon gick iväg mumlandes. Jag suckade av lättnad och lutade huvudet bakåt mot gravstenen.
Jag gick sista året i gymnasiet och det var bara en vecka kvar till studenten. Skolan hade anordnat en ”riktig” bal i en balsal. Den skulle vara på det finaste hotellet i staden, och alla på hela skolan hade hjälpts åt att samla in pengarna som behövdes för att skolan skulle få hyra lokalen.
När jag nådde frisörsallongen var klockan runt elva.
”Hej Jacquline”, sade frisörskan. Jag sade ingenting utan slog mig ned i stolen och log. ”Vi har ju redan pratat om hur du vill ha det per telefon. Jag börjar med att färga ditt hår.”
Jag nickade till svar och plockade upp en bok ur väskan. Jag gäspade väldigt stort när jag slog upp boken. Jag hade legat och läst i den under natten och somnat väldigt sent. Frisörskan var tyst medans hon arbetade vilket gav mig lugn och ro att läsa. Jag bläddrade fram och tillbaka i boken flera gånger, innan jag hittade stället.
”Vill du fortfarande ha håret i inbakade flätor ner till nacken och resten utsläppt och korkskruvar?”
”Ja, och med pärlor”, svarade jag och log. Mitt förut blond-bruna hår var nu röd-brunt, nästan illrött. I flätorna skulle det vara pärlor, i två olika färger. Blodröda och snövita. Med flätorna i nådde mitt hår ned till strax under skulderbladen.
”Är du nöjd?” frågade Nettan, och jag log och nickade entusiastiskt till svar. Innan jag gick ut genom dörren tittade jag mig snabbt i spegeln och jag såg fortfarande fantastisk ut.
”Färg på klänning?” frågade jag medan jag öppnade sminkväskorna som stod på bordet i hotellrummet.
”Ljuslila.”
”Då tar vi en mörkare lila ögonskugga och ljust rosa nästan neutralt läppstift och lite rouge”, sade jag och började sminka Josefine. Det lila skulle framhäva hennes grönmelerade ögon.
”Min tur att sminka dig”, sade Josefine medans hon beundrade mitt verk. ”Jack, det blev underbart”, sade hon och log.
”Visst, visst”, sade jag och satte mig ned i stolen. ”Min klänning e blodröd och väldigt mörk”, sade jag innan Josefine hann fråga.
”Okej, då blir de mörkrött läppstift, röd rouge, och olika nyanser av rött på ögonskuggorna”, sade Josefine och började sminka mig. När hon var färdig hjälpte hon mig i min klänning. Den var som en korsett upptill och behövde snöras i bak för att den skulle stanna uppe, den hade heller inga axelband. Längs ena sidan av klänningen, från toppen till botten, var det ljusröda slingerväxt brodyrer. Skorna jag skulle ha på mig var ett par mörkröda sandaletter med en fem centimeter hög klack. Dem skulle snöras med ett nästan blodrött sidenband ända upp till knäet och det skulle ta mig en stund att få det perfekt. Jag var nämligen lite av en perfektionist.
När jag var färdig med skorna hjälpte jag Josefine att dra upp dragkedjan på hennes lavendellila klänning med smala spagettiband.
”Vi måste bege oss ner till salen, för vi borde inte låta killarna vänta”, sade jag och log lite.
När vi nådde dörrarna stod Simon och Axel och väntade på oss. Dem hade varsin ros med sig till mig och Josefine.
”Wow”, var det ända ord som kom från dem bägge pojkarna. Jag och Josefine brast ut i skratt på grund av deras ansiktsuttryck. Dem stod nämligen och gapade storögt.
”Kom igen”, sade jag när äntligen lyckades hålla igen skrattet. Axel gav mig en vit ros, så den skulle synas mot min klänning och Josefines ros var ljusrosa.
Simon gick in med Josefine arm i arm och jag och Axel gick in likadant. Det fanns en fotograf vid foten av trappan som skulle ta foton på alla som kom. Vi ville ha ett kort på oss alla fyra, och det fick vi. Vi dansade, drack bål och åt. Vi drog oss inte tillbaka hem förens klockan började närma sig midnatt. På vägen hem passerade vi ett fönster till en affär och det var mörkt, så den fungerade lite som en spegel. Jag sneglade på hur jag såg ut, och tyckte mig ha gröna ögon igen, men när jag tittade ordentligt var dem fortfarande blåa.
Jag och Simon hade pratat med våra föräldrar om Axel och Josefine fick sova hos oss, och dem hade ordnat så vi fick sova i vardagsrummet. Väl hemma hos oss bytte vi om till pyjamas och vi somnade på direkten när vi hade lagt oss.
Två veckor senare hade vi tagit studenten och satt i bilen på väg till vårt camping ställe. Det ställe vår pappa hade tagit oss till när vi var yngre. Min bror var den som körde, och den ända av oss som hade körkort. Tyvärr kunde vi inte ta bilen längre än till parkeringsplatsen på husvagnscampingen. Vi tog våra saker som låg i väskor och började gå. Vi följde ingen ut markerad stig på en karta, utan en egen stig vi hade skapat när vi tog oss till sjön första gången. Simon gick med mig medan Josefine och Axel gick i förväg för att sätta upp tälten. Alla visste nämligen att jag gick jätte långsamt. Anledningen till detta var att jag var klantig och snubblade väldigt lätt, oftast över mina egna fötter.
”Kom igen din slöhög”, sade Simon och drog handen genom sitt stripiga röda hår.
”Sluta tjata”, gnällde jag och traskade på med blicken på marken. Sjön vi campade vid låg vid foten av ett berg, och det fanns ett vattenfall. När vi nådde vår camping hade Axel och Josefine satt upp tälten. Axel satt vid eldstaden och arbetade med att få igång elden. Eldstaden var uppbyggd av fyra stockar som låg i en halvcirkel och en sten cirkel där vi eldade. Stockarna hade vår pappa ställt i ordning när vi var små så att vi skulle ha en fin liten plats att sitta och grilla marshmallows vid. Dem låg staplade flera meter från stranden så att dem inte skulle bli översvämmade när vårfloden kom när isen smälte.
Men det jag inte visste var, att jag sedan skulle svepas in i ett sådant stort äventyr som jag sent skulle glömma.
